Tilde och knapparna

Som vanligt på förskolans avdelning för de äldrebarnen så är det full aktivitet vid kreativitetsbordet. Massor av skapande pågår. Men Tilde, Petra och Tomas har för tillfället inget att göra, så jag frågar om dom skulle kunna flytta den stora glasburken med knappar närmare oss.

Vi tittar på knapparna genom glasburken, de har många färger. Jag frågar om vi ska visa varandra hur våra familjer ser ut med hjälp av knapparna? Alla är genast med på det. Valet av ”rätt” knapp till de olika familjemedlemarna tar tid. Många byten av knappar blir det innan vi är klara.

Alla berättar om sin familj och vem som är vem av de olika knapparna. Det blir väldigt levande. Petra har till och med fått med hund och hamster. Det inspirerar även Tomas och Tilde så att de också vill lägga till några extra och viktiga knappar.
Vi blir så absorberade av vår knappfantasilek att vi måste sätta oss vid ett annat bord som är ledigt så vi får mer plats.

En saga växer fram alldeles av sig själv. Efter en lång stund frågar jag Tilde om hon kan hämta papper och penna för då kan jag skriva ned det dom berättar. Sen hämtar Petra tejp så att vi kan få med knapparna i den nedskrivna berättelsen. Vi är så inne i vår knappfantasilek att det känns som om klockan står helt stilla. Något jag tänkt på i efterhand är att inga barn eller vuxna kommer och stör oss ens med en liten fråga under tiden som vi leker.
När våran knappfantasilek är slut ser Tilde lite fundersam ut. Jag frågar henne vad hon funderar på.
- Hm-m jag skulle vilja ta med mig knapparna hem… (hela glasburken). Jag som inte fattar nånting säger – jag tror att ni har knappar hemma hos dig också.
-Ja, min mamma har knappar i en liten ask hemma hos oss inflikar Petra.
Tilde sitter tyst och funderar en lång stund, till slut säger hon. -Jaa, men det finns inga sagor i dom!

Och helt plötsligt förstår jag vad hon menar. De knappar som vi har lekt med var fulla av sagor och berättelser. De knappar jag har hemma hos mig är också bara ”vanliga” knappar.

Skrivet av Ewa

Vem vinner?

Talibanen är på osedvanligt bra humör. Efter att ha behandlat mig som skit i flera dagar.

Så när hon ska gå och lägga sig, så säger jag att ”vilken härlig eftermiddag och kväll det blev idag, du har varit jättetrevlig”.

5 minuter senare har vi ett mindre världskrig. Till slut får jag nog, och säger att det inte blir någon godnattsaga. Hon får ett tokspel, och säger att jag ”måste”.

Så det slutar med maktkamp. Jag talar om att jag har bestämt mig. Det blir ingen saga what so ever. Tjafset fortsätter. Jag säger att nu får det vara nog. ”Nu går jag ned, och jag tänker faktiskt inte prata mer med dig idag.” Sen går jag.

Hör tassande steg. Någon sätter sig på köksstolen. Med utsikt mot mig i soffan. Mumlar lite. Sen skriker hon högt: VAD BETYDER BRYR SIG?

Jag svarar henne. Det blir tyst. Sen säger hon högt: JAG BRYR MIG INTE.

En stund till passerar. Sen säger hon: GER DU DU UPP?

Jag svarar inte. Då kommer ett: MAMMA, VAD BETYDER GE UPP?

20 minuter går. Utan konversation. Det handlar bara om vem som kommer att ge sig. Och inte är det jag. Till sist hör jag:

”Jag kanske snart säger förlåt. Sen får du säga förlåt till mig.” 

 ”Varför ska jag säga förlåt, jag har inte varit dum.” Säger jag.

”Jo, det har du visst det. Du blev arg på mig för att jag var dum.”

”Du. Jag kommer inte säga förlåt, för jag har all rätt att bli arg när du beter dig som du gör.” 

 En minut passerar.

”Kan du komma till mig mamma?” Så jag går dit. Och då brister allt. ”Maaaamma, fööörlåååt, maamma, jag ska aldrig mer vara dum mot dig.” Hulk, hulk.

Hon somnar innan huvudet landar på kudden.

Och jag är helt slut.

Sexualkunskap med en 4-åring

Jag skrev detta inlägg på min blogg i häromdagen. Och kände att jag måste dela med mig av hur man kanske INTE ska lägga upp ämnet!

Jaha. Då gick det inte att komma undan längre.

Under nån månads tid, så har talibanen då och då ställt frågan om hur barnen kommer in i mammans mage.

Jag har förhalat det hela, i väntan på att köpa en bra bok och berätta. Men hann inte.

I dag sitter vi i bilen. I baksätet sitter tonåringen med en kompis.

”Mamma, hur kommer bebisen in i magen?”

Kvävda skrattsalvor i baksätet.

En mamma som harklar, och hostar lite. Och kommer med en oerhört intelligent fråga;

”Eh, varför undrar du det?”

”Jamen, jag veeet ju hur bebisen kommer ut (gudskelov genom kejsarsnitt, i hennes fall), men hur kommer den IN?”

”Jaaadu. Det är ett litet frö som kommer in i mamman, och så simmar den in i ett ägg. Alltså, inte sådana ägg som vi äter till frukost. Sen får man vänta i 9 månader, det tar jättelång tid, sen kommer bebisen” Säger den puckade mamman.

”JAMEN HUR KOMMER FRÖET IIIIIIIIIIIIN, MAMMA?”

”Ehh, harkel, det kommer från pappans snopp.”

Talibanen fnissar. ”Va?! Pappans SNOPP?!!!”

Nu ligger två tonåringar dubbelvikta i baksätet och har klara problem med få ned luft i lungorna.

”MEN MAMMA, HUR KOMMER FRÖÖÖÖÖÖET IN I MAMMAN?”

”Ähhhum, ja, ehhh, alltså, pappan stoppar in snoppen i mammans snippa. MEN DET ÄR BARA VUXNA SOM FÅR GÖRA SÅ. INTE ENS STORASYSTER FÅR GÖRA DET.” (well….)

Puh. Så där ja. Då var det klart.

Trodde jag.

”Men hur kommer fröet uuuuuut från pappans snopp, och in i ägget?”

”Jaaa. Hmmm. Alltså, det kommer ut från ett hål längst ut på snoppen.”

Nu kastar sig den stora dottern ut från bilen, dubbelvikt. Kompisen klarar inte att hålla sig, och vrålar ur sig skrattsalvor. Talibanen blir confused, och undrar varför dom skrattar så mycket.

”För att du är så söt” får hon till svar.

”Jaha. För att jag är söt.” Säger talibanen. Och byter samtalsämne till nåt helt annat.

OH MY GODNESS! Har inget minne att det var så här svårt förra gången.

Måste gå och köpa den där jävla boken. Känner jag henne rätt så kommer det följdfrågor. Vilken dag som helst. Och hon kommer GARANTERAT att be pappa visa hålet i snoppen i morgonbitti. Garanterat!

Skrivet av Monas Universum
 

Öppet köp?

Äldsta dottern tittar på lillasyster som har kolik och oavbrutet skriker nätterna igenom, på dagarna, på kvällarna … hela tiden.

”Mamma, de va väldi kul att ha en syster men när kan vi lämna tillbaka’na?”

Skrivet av Tre Flickor

Mammans ständiga tänk om

Först är man arg och besviken och delger store sonen att konsekvensen av hans tilltag blir en vecka utan moped. Han blir också arg och tycker vi är störtlöjliga men lämnar in nycklarna. Han accepterar konsekvensen utan att ens tjata om att slippa undan. Man förklarar att sen är det bra bara han inte gör om det. Man kan t o m ana en viss lättnad hos honom att det hela nu är överspelat.

Sen kommer kompisen och hämtar honom med sin moped. I stället för att köra själv åker han med i bak. Och skräcken kommer krypande direkt. Tar stryptag och ger andnöd. Tänk om det händer något. Tänk om kompisen kraschar med honom. Tänk om han råkar illa ut just bara för att han inte kör sin egen moped. Just för att han sitter i bak. Just för att hans föräldrar har dragit in mopeden i en vecka…

Skrivet av Absolut Guldkant

Varm på rätt ställe

Jag är på stranden med sonen och hans mor. Det är svensk sommar och alltså lite kyligare än man skulle kunna önska.

”Kom hit så får jag känna på dina händer”, säger mamma när han lekt i vattenbrynet en lång stund. ”Oj, var du är kall om fingrarna”, säger hon efter kontrollen. ”Vi måste ta på dig en tröja!”.

”Vore det inte bättre med vantar?”, frågar det kloka lilla gossebarnet.

Skrivet av Skrivkramp

oj vad stolt man kan bli ;)

Måste berätta vad som hände häromdagen sonen som är 13 hade flickvännen (!) över här på kvällen och skulle följa henne hem.

Efter rätt lång stund kom han tillbaka, nöjd och glad. Slår sig ner i soffan, kramar mig och kastar sen ur sig lite lätt: Idag fick jag träffa flickvännens föräldrar, de var jätte trevliga sen går han lite lojt iväg och lämnar mig kvar i soffan med ett stort fånigt leende på läpparna! 

Insåg sen att min lille pojk hade träffat FLICKVÄNNENS föräldrar!! Han hade alltså inte bara följt henne hem utan även följt med in och hälsat!! Kan man bli stoltare!!! Oj vad jag pös resten av kvällen något rätt måste man ha gjort under tiden man har uppfostrat barnen om det är så här det blir sen  

Skrivet av aylastankar

Spotless

En annan historia handlar om mig själv, en självständig och duktig ung man på sådär fyra år. Fast jag spillde rätt ofta när jag åt.

En dag hade mamma just satt på mig nya, rena kläder, som jag genast lyckades spilla ned. Mamma skrapade bort maten från tröjan med matkniven och möttes av mitt nöjda leende och repliken: ”bra mamma, nu är det bara fläcken kvar”.

Skrivet av Skrivkramp

Sofia är allergisk

Det är eftermiddag på förskolan, strax före mellanmålet. Alla barn har satt sig i ring i stora lekhallen för vi skall ha samling. Sofia som är cirka 3½ år har varit hos läkaren för att kolla upp sin allergi, så det är nu första gången vi ses den här dagen. Jag skall leda samlingen och när jag kommer in i rummet så tittar Sofia på mig och säger direkt:

 - Ewa jag är allergisk mot ett land

- Mot ett land? Blir min fåniga motfråga.

- Jaa, jag är allergisk mot ett land.

Mina tankar går hit och dit, jag förstår ingenting så jag säger jag: -Jaha, är du allergisk mot ett land?

- Mmm, säger Fia

Istället för att fråga vilket land hon är allergisk emot så börjar jag förklara att man ibland kan var allergisk mot vissa träd eller gräs och liknande saker på våren. Men Sara fortsätter energiskt att hävda att hon är allergisk mot ett land.

- Men vilket land är du allergisk emot frågar jag så tillslut och kan faktiskt inte lista ut vilket det kan vara

- Mot polen! säger hon då.

- Mot Polen??

Så förstår jag med ens. Den som har sagt till henne att hon är pollen allergisk uttalar det med lite brytning, så att det låter som Polenallergisk. Pollen vet Sofia ännu inte vad det är. Men ordet Polen är lika känt för henne som ordet glass. För Sofias älskade förskolepedagog Ida är ju ifrån landet Polen, det har hon berättat flera gånger

Tack Sofia för att du gav mig det här minnet, varje vår tänker jag extra mycket på dig.

Skrivet av Ewa

Karolin ska inte

Min 4-åring kommer störtandes mot mig. Kastar sig runt mina ben och storgråter. Jag släpper allt och lyfter upp henne.

”Mamma mamma mamma mamma! Vad är det som har hänt?! Mamma säg!”

”Vaddå? Gumman, ingenting har hänt, varför gråter du?”

”Men mamma! Dom säger att Caroline ska till sjukhuset! Vad är det som har hänt med henne!!?”

En av lilla gummans bästa vänner heter vid den här tiden just Caroline. Ingenting har hänt Caroline vad jag vet. Och jag förstår ingenting. 4-åringen berättar att man på nyheterna har sagt att Caroline ska till sjukhuset. Jag fattar fortfarande inte ett smack.

Förbannar mig själv för att jag missat stänga av nyheterna. Lyssnar senare på kvällen med ett halvt öra på nästa nyhetssändning.

”På Karolinska Sjukhuset i Stockholm har nyligen inrättats ett flertal forskartjänster … bla bla bla bla …” 

Karolin-ska inte till sjukhuset gumman, viskade jag eftersom hon redan hade somnat. 

Skrivet av Tre Flickor