Vi visste båda vad som väntade. Förhöret på SO-läxan.
Med samma talangfulla förmåga att skjuta upp otrevliga saker som jag själv har sköt hon upp förhöret. Klockan halv nio kom hon och frågade om jag kunde hjälpa henne. Men endast på bestämda villkor. Självklart, sa jag!
Jag fick inte titta på henne så att hon trodde att hon svarade konstigt. Va? sa jag. Ja, alltså du måste se vanlig ut. Jaha. Och du får inte prata om nå´t. Vaddå? Ja, du får inte börja prata om vulkaner och sån´t som du förhör mig på. Nähä.
Så vi började. Självklart kunde jag genomföra ett simpelt läxförhör på sagda villkor.
När vi kommit till fråga respektive svar nummer fem hade jag misslyckats fyra gånger. Jag hade lagt till mina egna kommentarer som t.ex. ”just det, jag minns faktiskt jordbävningen i USA 1994, du var bara 1 år då” och ”precis, Sverige ligger bra till, vi ligger mitt på en platta nästan” och ”ja, vet du att det faktiskt finns vulkaner på Island!”. 13-åringen som satt på en fotpall lutade efter fråga nr fem huvudet i sina händer med armbågarna på knäna.
Mamma, det här funkar inte. Jag fixar det själv. Och kan du gå nu för jag vill vara ifred.
Jag gick, förbannade mig själv för att jag inte kunde göra det som kändes bäst för henne, svor över henne för att hon inte kunde ändra på sig men kom sedan ihåg att man ju inte kunde ändra på en annan människa. Visst ja. Så var det ju … Glömde.
Nu var hon på väg att bli arg igen. Hon smällde i dörrarna i köket, klampade hårt i trappan. Ytterligare en chans skulle den pratsamma mamman förmodligen inte få.
Nu är jag lagd åt det envisa hållet. Jag ger mig sällan om jag bestämt mig för något. Det krävs väldigt mycket om jag med min tro på att allt kan bli kanonbra kopplat till min envishet ska ge upp. I det här fallet tedde sig problemet relativt enkelt. Ändå. Men det krävdes något extra. SOm att jag verkligen kunde bevisa för henne att jag kunde hålla tyst under ett helt läxförhör.
I köket tog jag ut rullen med glad-pack ur tredje lådan uppifrån. Virade glad-pack i generösa lager runt nedre delen av mitt ansikte. Så att plasten täckte munnen. Därefter gick jag ner till 13-åringen, tog boken från hennes händer och satte mig mittemot.
Hon tittade på mig. Ansiktet ändrade sig från jättesur till förvånad till ”vad-i-h-e-har-du-i-ansiktet-mamma-är-du-knäpp-eller” och sedan till gapskratt.
Det blev lite svettigt innanför plasten men jag uppnådde två saker. Jag höll verkligen tyst och jag fick henne att skratta.
Skrivet av Tre Flickor
