Jag skrev detta inlägg på min blogg i häromdagen. Och kände att jag måste dela med mig av hur man kanske INTE ska lägga upp ämnet!

Jaha. Då gick det inte att komma undan längre.

Under nån månads tid, så har talibanen då och då ställt frågan om hur barnen kommer in i mammans mage.

Jag har förhalat det hela, i väntan på att köpa en bra bok och berätta. Men hann inte.

I dag sitter vi i bilen. I baksätet sitter tonåringen med en kompis.

”Mamma, hur kommer bebisen in i magen?”

Kvävda skrattsalvor i baksätet.

En mamma som harklar, och hostar lite. Och kommer med en oerhört intelligent fråga;

”Eh, varför undrar du det?”

”Jamen, jag veeet ju hur bebisen kommer ut (gudskelov genom kejsarsnitt, i hennes fall), men hur kommer den IN?”

”Jaaadu. Det är ett litet frö som kommer in i mamman, och så simmar den in i ett ägg. Alltså, inte sådana ägg som vi äter till frukost. Sen får man vänta i 9 månader, det tar jättelång tid, sen kommer bebisen” Säger den puckade mamman.

”JAMEN HUR KOMMER FRÖET IIIIIIIIIIIIN, MAMMA?”

”Ehh, harkel, det kommer från pappans snopp.”

Talibanen fnissar. ”Va?! Pappans SNOPP?!!!”

Nu ligger två tonåringar dubbelvikta i baksätet och har klara problem med få ned luft i lungorna.

”MEN MAMMA, HUR KOMMER FRÖÖÖÖÖÖET IN I MAMMAN?”

”Ähhhum, ja, ehhh, alltså, pappan stoppar in snoppen i mammans snippa. MEN DET ÄR BARA VUXNA SOM FÅR GÖRA SÅ. INTE ENS STORASYSTER FÅR GÖRA DET.” (well….)

Puh. Så där ja. Då var det klart.

Trodde jag.

”Men hur kommer fröet uuuuuut från pappans snopp, och in i ägget?”

”Jaaa. Hmmm. Alltså, det kommer ut från ett hål längst ut på snoppen.”

Nu kastar sig den stora dottern ut från bilen, dubbelvikt. Kompisen klarar inte att hålla sig, och vrålar ur sig skrattsalvor. Talibanen blir confused, och undrar varför dom skrattar så mycket.

”För att du är så söt” får hon till svar.

”Jaha. För att jag är söt.” Säger talibanen. Och byter samtalsämne till nåt helt annat.

OH MY GODNESS! Har inget minne att det var så här svårt förra gången.

Måste gå och köpa den där jävla boken. Känner jag henne rätt så kommer det följdfrågor. Vilken dag som helst. Och hon kommer GARANTERAT att be pappa visa hålet i snoppen i morgonbitti. Garanterat!

Skrivet av Monas Universum
 

Jag är på stranden med sonen och hans mor. Det är svensk sommar och alltså lite kyligare än man skulle kunna önska.

”Kom hit så får jag känna på dina händer”, säger mamma när han lekt i vattenbrynet en lång stund. ”Oj, var du är kall om fingrarna”, säger hon efter kontrollen. ”Vi måste ta på dig en tröja!”.

”Vore det inte bättre med vantar?”, frågar det kloka lilla gossebarnet.

Skrivet av Skrivkramp

Måste berätta vad som hände häromdagen sonen som är 13 hade flickvännen (!) över här på kvällen och skulle följa henne hem.

Efter rätt lång stund kom han tillbaka, nöjd och glad. Slår sig ner i soffan, kramar mig och kastar sen ur sig lite lätt: Idag fick jag träffa flickvännens föräldrar, de var jätte trevliga sen går han lite lojt iväg och lämnar mig kvar i soffan med ett stort fånigt leende på läpparna! 

Insåg sen att min lille pojk hade träffat FLICKVÄNNENS föräldrar!! Han hade alltså inte bara följt henne hem utan även följt med in och hälsat!! Kan man bli stoltare!!! Oj vad jag pös resten av kvällen något rätt måste man ha gjort under tiden man har uppfostrat barnen om det är så här det blir sen  

Skrivet av aylastankar

Min 4-åring kommer störtandes mot mig. Kastar sig runt mina ben och storgråter. Jag släpper allt och lyfter upp henne.

”Mamma mamma mamma mamma! Vad är det som har hänt?! Mamma säg!”

”Vaddå? Gumman, ingenting har hänt, varför gråter du?”

”Men mamma! Dom säger att Caroline ska till sjukhuset! Vad är det som har hänt med henne!!?”

En av lilla gummans bästa vänner heter vid den här tiden just Caroline. Ingenting har hänt Caroline vad jag vet. Och jag förstår ingenting. 4-åringen berättar att man på nyheterna har sagt att Caroline ska till sjukhuset. Jag fattar fortfarande inte ett smack.

Förbannar mig själv för att jag missat stänga av nyheterna. Lyssnar senare på kvällen med ett halvt öra på nästa nyhetssändning.

”På Karolinska Sjukhuset i Stockholm har nyligen inrättats ett flertal forskartjänster … bla bla bla bla …” 

Karolin-ska inte till sjukhuset gumman, viskade jag eftersom hon redan hade somnat. 

Skrivet av Tre Flickor  

Detta hände sig på den tiden när Ulrika Knape dominerade damernas simhopp. Min kusin Anders var bara tre år, men hade full koll på omvärlden och mamma och pappa tyckte väl att han blivit stor nog att följa med på högmässan i kyrkan.

När prästen går uppför trappan till predikstolen tittar lille Anders upp och inser att det här känner han ju igen! Lyckan lyser i hans söta blåa ögon när han med hög och klar stämma, på bredast tänkbara småländska, frågar så att hela kyrkan hör det: ”ska ha hoppa nu?”

Av Skrivkramp

Tiden räcker inte alltid till när man har barn och försöker sköta ett jobb. Men ibland vill man vara en sån där ”bullmamma” som ger sina barn riktiga köttbullar och inte Mamma Scans pruttbullar…

Jag hade gjort egna köttbullar dagen innan och för att värma upp dom dagen efter la jag ned bullarna i gräddsåsen och värmde. Kommentaren från den då 3,5-åriga sonen var: Men mamma varför gör du leriga köttbullar?

Ridå…

Skrivet av Maria

Vill bara berätta en liten söt historia. Vi var alla samlade i köket jag, två systerdöttrar (15 och 19 år) samt syrran snurrandes runt i sin rullstol.

Vi skulle laga mat stämningen var stökig varm och allmänt högljudd och kaotisk. 15 åringen hade blivit tilldelad uppgiften att skala och skära löken, vi hörde så där med ett “halvt öra” att det klagades över löktårar och allmännt mummel om att denne 15 åring utnyttjades i barnarbete utan lön (att hon skulle få äta maten sedan föresvävade henne tydligen inte just då). Alla jobbar på, babblar och ja det är som sagt allmänt, trivsamt vimsigt och mysigt.

Då råkar vi vända våra blickar mot köksbordet (det var där hon satt och kämpade med sin lök detta stackars utnyttjade barn) och tro att vi brast ut i världens gapflabb, denna företagsamma och uppfinningsrika dam hade funnit sin egen lösning på “löktårproblemet” och hämtat cyklopet……………ja herre gud vad roligt vi hade hon fattade ingenting först för hon hade ju löst problemet på enklaste sätt

Det var först när hon fick se fotot vi tog som hon fattade hur rolig hon var. Ja vardagen bjuder på underbara stunder ibland.

Kicki

Vi visste båda vad som väntade. Förhöret på SO-läxan.

Med samma talangfulla förmåga att skjuta upp otrevliga saker som jag själv har sköt hon upp förhöret. Klockan halv nio kom hon och frågade om jag kunde hjälpa henne. Men endast på bestämda villkor. Självklart, sa jag!

Jag fick inte titta på henne så att hon trodde att hon svarade konstigt. Va? sa jag. Ja, alltså du måste se vanlig ut. Jaha. Och du får inte prata om nå´t. Vaddå? Ja, du får inte börja prata om vulkaner och sån´t som du förhör mig på. Nähä.

Så vi började. Självklart kunde jag genomföra ett simpelt läxförhör på sagda villkor.

När vi kommit till fråga respektive svar nummer fem hade jag misslyckats fyra gånger. Jag hade lagt till mina egna kommentarer som t.ex. ”just det, jag minns faktiskt jordbävningen i USA 1994, du var bara 1 år då” och ”precis, Sverige ligger bra till, vi ligger mitt på en platta nästan” och ”ja, vet du att det faktiskt finns vulkaner på Island!”. 13-åringen som satt på en fotpall lutade efter fråga nr fem huvudet i sina händer med armbågarna på knäna.

Mamma, det här funkar inte. Jag fixar det själv. Och kan du gå nu för jag vill vara ifred.

Jag gick, förbannade mig själv för att jag inte kunde göra det som kändes bäst för henne, svor över henne för att hon inte kunde ändra på sig men kom sedan ihåg att man ju inte kunde ändra på en annan människa. Visst ja. Så var det ju … Glömde.

Nu var hon på väg att bli arg igen. Hon smällde i dörrarna i köket, klampade hårt i trappan. Ytterligare en chans skulle den pratsamma mamman förmodligen inte få.

Nu är jag lagd åt det envisa hållet. Jag ger mig sällan om jag bestämt mig för något. Det krävs väldigt mycket om jag med min tro på att allt kan bli kanonbra kopplat till min envishet ska ge upp. I det här fallet tedde sig problemet relativt enkelt. Ändå. Men det krävdes något extra. SOm att jag verkligen kunde bevisa för henne att jag kunde hålla tyst under ett helt läxförhör.

I köket tog jag ut rullen med glad-pack ur tredje lådan uppifrån. Virade glad-pack i generösa lager runt nedre delen av mitt ansikte. Så att plasten täckte munnen. Därefter gick jag ner till 13-åringen, tog boken från hennes händer och satte mig mittemot.

Hon tittade på mig. Ansiktet ändrade sig från jättesur till förvånad till ”vad-i-h-e-har-du-i-ansiktet-mamma-är-du-knäpp-eller” och sedan till gapskratt.

Det blev lite svettigt innanför plasten men jag uppnådde två saker. Jag höll verkligen tyst och jag fick henne att skratta.

Skrivet av Tre Flickor

För jättelänge sen – 1988, kunde jag namn och nummer på varenda spelare i Leksands hockeylag.

Jag bodde ett år i Rättvik och åkte på alla hemmamatcher den säsongen. Då, när Leksand nästan vann SM-guld. Nuförtiden är jag väl inte riktigt lika insatt, men tycker ändå att jag har hyfsad koll. Men jag inser mer och mer att det bara är i min skalle som själva kollen finns. Jag inser att jag tror att jag kan mer än vad jag gör… Mer än en gång har jag sagt fel, bland annat har jag många år gått och trott att hockeyskolan i Furudal heter Sillens hockeyskola – fastän han som startat den faktiskt heter Fisken. Fiskens hockeyskola alltså.

Och jag ska vara hockeymamma… Sonen höll på att dö när jag skulle säga något om en spelare i Leksand som jag visste hette någon maträtt – Soppan var det…

Nej, suckar sonen. Pajen heter han. Jaha, säger jag och känner mig lite dum. Men du, säger jag till sonen, visst finns den en som heter Buljong också? Sonen himlar med ögonen. Nej, mamma, han heter Bouillon, han är kanadensare. 

I somras när vi var på den årliga hockeyskolan i Leksand var Dan Söderström rektor. Det vet jag i alla fall, att han spelat i Leksand jättemånga år, och spelat i landslaget och så. En man att respektera. Inte bara för hans hockeyinsatser, utan också för hans ödmjukhet och enormt stora hjärta.  Eftersom vi är på hockeyskolan varje år, pappan är lägerchef, så har vi ju träffat Dan många gånger. I år gav han en klubba till sonen, en som blivit över. En helt ny gulsvart kompositklubba, en Koho. Sonens drömklubba, och han var överlycklig. Himla hyggligt tänkte jag, men förstod ju varför. Det stod ju Jagr på klubban och smarta Sara är ju så insatt så hon fattar att alla NHL-stjärnor som tillfälligt spelat i Leksand har åkt hem till USA igen. Så, ingen kunde ju ändå ha Jagr´s klubba.

Jag sa till sonen att det är ju jättecoolt att ha den klubban, Jagr´s. Han tittade lite konstigt på mig, men höll med. För några veckor sedan, väl hemma igen i vardagen började vi en kväll prata om sommaren och hockeyskolan. Vi pratade om klubban som sonen fått och sa att det var så snällt av Dan att ge den till sonen. Ja, säger jag. Fatta själv hur coolt det är att ha Jagr´s klubba. Alltså – han är ju en jättebra hockeyspelare. Det är ju bara så himla coolt. Pappan och sonen tittar på mig, sen på varandra. Sen börjar de asgarva. De skrattar så de håller på att ramla av stolarna och jag fattar inget alls. Jag har ju inte skämtat eller något alls.  Efter en lång stund frågar pappan om jag vet vem Jagr är. Såklart, säger jag. Han är en jättebra hockeyspelare i Leksand, fast han har åkt tillbaka till NHL nu.  Sonen skrattar så han nästan gråter, och pappan likaså. Jag inser att jag har gjort bort mig, fast jag vet inte på vilket sätt… Det visar sig att Koho-klubban, den gulsvarta kompositklubban heter Jagr. Alltså som en Renault heter Laguna eller en Wolswagen Passat. Jagr är en av världens bästa forwards, från Tjeckien och spelandes i NHL. Han har förmodligen aldrig satt sin skridsko i Leksand. I skrattsalvorna säger pappan att han hoppas att jag inte sagt det här till någon annan…  

Åh, jag är världens mest korkade hockeymamma. Soppan, Buljong och Sillens hockeyskola får jag äta upp resten av livet. Hockeyklubban Jagr får jag äta upp ännu längre… Jag ska aldrig mer uttala mig om hockey. Det blir för pinsamt. Men jag är svinbra på att laga både soppa och paj – alltid en tröst!