Det blir ingen nobelfest för mig

15-åringen har tillsammans med vänner bestämt sig för att samla in pengar till ett barnhem på en ö utanför Afrika.
- Mamma, kan du ringa UNICEF och kolla en massa saker vi måste veta?
- Jag?
- Ja, du.
- Näe, det får ni göra själva.
- Jamen jag vet inte vad jag ska säga ju!
- Det kan jag hjälpa dig med att komma på men ni får ringa själva.
- Jaha! Så du bryr dig alltså inte om fattiga barn!? Schysst. Och jag kommer inte att säga någonting om dig när jag håller mitt tacktal när jag får Nobelpriset i alla fall!

Tre Flickor

Men hallå?

Jag ser på min mobil att det är 15-åringen som ringer.

- Hej gumman!

Inget svar … dock en massa tjatter i luren.

-Hallå, säger jag lite högre …

Inget svar .. fortsatt glatt tjatter …

- Hallå, säger jag lite högre …

- JAAA VAD VILL DU??!!!?

- Älskling hej, det var du som ringde. Sa jag och skrattade lite …

- JAMEN ÅÅHHH … du får ju vänta tills jag kan prata med dig!!!

Mammans ständiga tänk om

Först är man arg och besviken och delger store sonen att konsekvensen av hans tilltag blir en vecka utan moped. Han blir också arg och tycker vi är störtlöjliga men lämnar in nycklarna. Han accepterar konsekvensen utan att ens tjata om att slippa undan. Man förklarar att sen är det bra bara han inte gör om det. Man kan t o m ana en viss lättnad hos honom att det hela nu är överspelat.

Sen kommer kompisen och hämtar honom med sin moped. I stället för att köra själv åker han med i bak. Och skräcken kommer krypande direkt. Tar stryptag och ger andnöd. Tänk om det händer något. Tänk om kompisen kraschar med honom. Tänk om han råkar illa ut just bara för att han inte kör sin egen moped. Just för att han sitter i bak. Just för att hans föräldrar har dragit in mopeden i en vecka…

Skrivet av Absolut Guldkant

Med öga för lök

Vill bara berätta en liten söt historia. Vi var alla samlade i köket jag, två systerdöttrar (15 och 19 år) samt syrran snurrandes runt i sin rullstol.

Vi skulle laga mat stämningen var stökig varm och allmänt högljudd och kaotisk. 15 åringen hade blivit tilldelad uppgiften att skala och skära löken, vi hörde så där med ett “halvt öra” att det klagades över löktårar och allmännt mummel om att denne 15 åring utnyttjades i barnarbete utan lön (att hon skulle få äta maten sedan föresvävade henne tydligen inte just då). Alla jobbar på, babblar och ja det är som sagt allmänt, trivsamt vimsigt och mysigt.

Då råkar vi vända våra blickar mot köksbordet (det var där hon satt och kämpade med sin lök detta stackars utnyttjade barn) och tro att vi brast ut i världens gapflabb, denna företagsamma och uppfinningsrika dam hade funnit sin egen lösning på “löktårproblemet” och hämtat cyklopet……………ja herre gud vad roligt vi hade hon fattade ingenting först för hon hade ju löst problemet på enklaste sätt

Det var först när hon fick se fotot vi tog som hon fattade hur rolig hon var. Ja vardagen bjuder på underbara stunder ibland.

Kicki

Hopplöst fall

Blev varse något igår. 15-åringen konstaterade förnöjt att hon inte behövde så mycket tid på morgonen längre. Varför då, frågade jag som kom ihåg den tid som avsattes under vårterminen innan man kunde gå till skolan. ”Jamen nu går jag ju i nian, jag behöver inte fixa till mig för någon längre.”

Samtidigt står hon som går i sjuan framför sin spegel i knappa timmen för att täcka över hormonstinna finnar. Hon går ju bara i sjuan så hon har ju alltså två årskurser ovanför sig.

Är det relativt med den tid som behövs framför spegeln? Undrar jag som bara behöver runt 30 sekunder framför spegeln. Och jag frågar mig varför? Okej, jag har ingen jag behöver fixa till mig för eller också har jag gett upp kampen mot det som inga täckstift eller svindyra krämer i världen kan rå på. Eller också är jag bara nöjd med det jag har.

Skrivet av http://treflickor.squarespace.com