Ur spår

YES, jag var på dåligt humör när jag kom hem. Två vändor till ICA eftersom jag glömde hälften första gången, en strulig dag på jobbet och en helt vanlig, trist, hetsig diskussion med 15-åringen … jag gör som vi kvinnor gör när vi blir arga … slamrar i köket, stänger dörrar så det väsnas, ställer ner min kaffekopp överdrivet hårt på bänken. 13-åringen står plötsligt i köket. Med händerna i sidorna och hakan lätt uppåt säger hon:

- Mamma, håller du på att spåra ur eller? (Jag säger inget. För jag är arg.)
- Ja, säg till i så fall. Det vore bra att veta.

oj vad stolt man kan bli ;)

Måste berätta vad som hände häromdagen sonen som är 13 hade flickvännen (!) över här på kvällen och skulle följa henne hem.

Efter rätt lång stund kom han tillbaka, nöjd och glad. Slår sig ner i soffan, kramar mig och kastar sen ur sig lite lätt: Idag fick jag träffa flickvännens föräldrar, de var jätte trevliga sen går han lite lojt iväg och lämnar mig kvar i soffan med ett stort fånigt leende på läpparna! 

Insåg sen att min lille pojk hade träffat FLICKVÄNNENS föräldrar!! Han hade alltså inte bara följt henne hem utan även följt med in och hälsat!! Kan man bli stoltare!!! Oj vad jag pös resten av kvällen något rätt måste man ha gjort under tiden man har uppfostrat barnen om det är så här det blir sen  

Skrivet av aylastankar

Allt går med glad-pack

Vi visste båda vad som väntade. Förhöret på SO-läxan.

Med samma talangfulla förmåga att skjuta upp otrevliga saker som jag själv har sköt hon upp förhöret. Klockan halv nio kom hon och frågade om jag kunde hjälpa henne. Men endast på bestämda villkor. Självklart, sa jag!

Jag fick inte titta på henne så att hon trodde att hon svarade konstigt. Va? sa jag. Ja, alltså du måste se vanlig ut. Jaha. Och du får inte prata om nå´t. Vaddå? Ja, du får inte börja prata om vulkaner och sån´t som du förhör mig på. Nähä.

Så vi började. Självklart kunde jag genomföra ett simpelt läxförhör på sagda villkor.

När vi kommit till fråga respektive svar nummer fem hade jag misslyckats fyra gånger. Jag hade lagt till mina egna kommentarer som t.ex. ”just det, jag minns faktiskt jordbävningen i USA 1994, du var bara 1 år då” och ”precis, Sverige ligger bra till, vi ligger mitt på en platta nästan” och ”ja, vet du att det faktiskt finns vulkaner på Island!”. 13-åringen som satt på en fotpall lutade efter fråga nr fem huvudet i sina händer med armbågarna på knäna.

Mamma, det här funkar inte. Jag fixar det själv. Och kan du gå nu för jag vill vara ifred.

Jag gick, förbannade mig själv för att jag inte kunde göra det som kändes bäst för henne, svor över henne för att hon inte kunde ändra på sig men kom sedan ihåg att man ju inte kunde ändra på en annan människa. Visst ja. Så var det ju … Glömde.

Nu var hon på väg att bli arg igen. Hon smällde i dörrarna i köket, klampade hårt i trappan. Ytterligare en chans skulle den pratsamma mamman förmodligen inte få.

Nu är jag lagd åt det envisa hållet. Jag ger mig sällan om jag bestämt mig för något. Det krävs väldigt mycket om jag med min tro på att allt kan bli kanonbra kopplat till min envishet ska ge upp. I det här fallet tedde sig problemet relativt enkelt. Ändå. Men det krävdes något extra. SOm att jag verkligen kunde bevisa för henne att jag kunde hålla tyst under ett helt läxförhör.

I köket tog jag ut rullen med glad-pack ur tredje lådan uppifrån. Virade glad-pack i generösa lager runt nedre delen av mitt ansikte. Så att plasten täckte munnen. Därefter gick jag ner till 13-åringen, tog boken från hennes händer och satte mig mittemot.

Hon tittade på mig. Ansiktet ändrade sig från jättesur till förvånad till ”vad-i-h-e-har-du-i-ansiktet-mamma-är-du-knäpp-eller” och sedan till gapskratt.

Det blev lite svettigt innanför plasten men jag uppnådde två saker. Jag höll verkligen tyst och jag fick henne att skratta.

 

Skrivet av Tre Flickor

hiphop

Sonen: Har du hört Slim Shady?

Mamman: Ja, det är väl han som sjunger med Eminem?

Sonen: *dör*

(För er som liksom jag inte är så haj: Slim Shady är Eminems artistnamn liksom)

Hedgehog-sara

Hopplöst fall

Blev varse något igår. 15-åringen konstaterade förnöjt att hon inte behövde så mycket tid på morgonen längre. Varför då, frågade jag som kom ihåg den tid som avsattes under vårterminen innan man kunde gå till skolan. ”Jamen nu går jag ju i nian, jag behöver inte fixa till mig för någon längre.”

Samtidigt står hon som går i sjuan framför sin spegel i knappa timmen för att täcka över hormonstinna finnar. Hon går ju bara i sjuan så hon har ju alltså två årskurser ovanför sig.

Är det relativt med den tid som behövs framför spegeln? Undrar jag som bara behöver runt 30 sekunder framför spegeln. Och jag frågar mig varför? Okej, jag har ingen jag behöver fixa till mig för eller också har jag gett upp kampen mot det som inga täckstift eller svindyra krämer i världen kan rå på. Eller också är jag bara nöjd med det jag har.

Skrivet av http://treflickor.squarespace.com