För 26 år sedan dog min pappa. Min äldsta dotter Camilla var då 4 år och hon och morfar var bästa vänner!
Eftersom mina föräldrar bor långt borta så åkte jag upp ensammen, mycket praktiskt skulle ordnas inför begravning och annat. Jag blev jättesjuk under denna period så jag blev borta hemifrån i cirka 4 veckor.
När jag sen kom hem så hade Camilla ett uppdämt behov av att prata med mig om sin sorg. Vilket vi gjorde ofta-ofta. Det är inte lätt att förstå när man är 4 år, men saknaden var stor. På hennes förskola hade dom gjort ett fantastiskt jobb för att hjälpa henne när jag inte fanns nära, för hon bearbetade sin sorg genom att rita morfar i kistan och sånt och dom lät henne prata och berätta om sina bilder. Hon fick även göra en symbolisk handling genom att tända ljus i Storkyrkan. Det betydde mycket för henne så liten hon var.
En natt så vaknar jag av att hon gråtande ropar på mig. När jag kommer in och lägger mig brevid så frågar jag
-Hur är det hjärtat mitt?
-Jag drömde om morfar…han kom och gick emot mig på en väg…jag hade blommor i handen…så gav jag honom dom…
hon kunde inte säga mer för hon grät och grät.
När gråten hade ebbat ut något så sa jag
-Vad fint att du kunde ge morfar blommorna!
-Ja men han försvann då! snyftar hon fram. Och längtan och sorgen kändes i hjärtat på oss båda två.
Genom åren har denna dröm följt både mig och Camilla på ett positivt sätt. Tänk hon fick chansen att ta avsked av sin älskade morfar! Och vilken tur att jag hade kommit hem då så att jag fick höra henne berätta!
