Hockey!

För jättelänge sen – 1988, kunde jag namn och nummer på varenda spelare i Leksands hockeylag.

Jag bodde ett år i Rättvik och åkte på alla hemmamatcher den säsongen. Då, när Leksand nästan vann SM-guld. Nuförtiden är jag väl inte riktigt lika insatt, men tycker ändå att jag har hyfsad koll. Men jag inser mer och mer att det bara är i min skalle som själva kollen finns. Jag inser att jag tror att jag kan mer än vad jag gör… Mer än en gång har jag sagt fel, bland annat har jag många år gått och trott att hockeyskolan i Furudal heter Sillens hockeyskola – fastän han som startat den faktiskt heter Fisken. Fiskens hockeyskola alltså.

Och jag ska vara hockeymamma… Sonen höll på att dö när jag skulle säga något om en spelare i Leksand som jag visste hette någon maträtt – Soppan var det…

Nej, suckar sonen. Pajen heter han. Jaha, säger jag och känner mig lite dum. Men du, säger jag till sonen, visst finns den en som heter Buljong också? Sonen himlar med ögonen. Nej, mamma, han heter Bouillon, han är kanadensare. 

I somras när vi var på den årliga hockeyskolan i Leksand var Dan Söderström rektor. Det vet jag i alla fall, att han spelat i Leksand jättemånga år, och spelat i landslaget och så. En man att respektera. Inte bara för hans hockeyinsatser, utan också för hans ödmjukhet och enormt stora hjärta.  Eftersom vi är på hockeyskolan varje år, pappan är lägerchef, så har vi ju träffat Dan många gånger. I år gav han en klubba till sonen, en som blivit över. En helt ny gulsvart kompositklubba, en Koho. Sonens drömklubba, och han var överlycklig. Himla hyggligt tänkte jag, men förstod ju varför. Det stod ju Jagr på klubban och smarta Sara är ju så insatt så hon fattar att alla NHL-stjärnor som tillfälligt spelat i Leksand har åkt hem till USA igen. Så, ingen kunde ju ändå ha Jagr´s klubba.

Jag sa till sonen att det är ju jättecoolt att ha den klubban, Jagr´s. Han tittade lite konstigt på mig, men höll med. För några veckor sedan, väl hemma igen i vardagen började vi en kväll prata om sommaren och hockeyskolan. Vi pratade om klubban som sonen fått och sa att det var så snällt av Dan att ge den till sonen. Ja, säger jag. Fatta själv hur coolt det är att ha Jagr´s klubba. Alltså – han är ju en jättebra hockeyspelare. Det är ju bara så himla coolt. Pappan och sonen tittar på mig, sen på varandra. Sen börjar de asgarva. De skrattar så de håller på att ramla av stolarna och jag fattar inget alls. Jag har ju inte skämtat eller något alls.  Efter en lång stund frågar pappan om jag vet vem Jagr är. Såklart, säger jag. Han är en jättebra hockeyspelare i Leksand, fast han har åkt tillbaka till NHL nu.  Sonen skrattar så han nästan gråter, och pappan likaså. Jag inser att jag har gjort bort mig, fast jag vet inte på vilket sätt… Det visar sig att Koho-klubban, den gulsvarta kompositklubban heter Jagr. Alltså som en Renault heter Laguna eller en Wolswagen Passat. Jagr är en av världens bästa forwards, från Tjeckien och spelandes i NHL. Han har förmodligen aldrig satt sin skridsko i Leksand. I skrattsalvorna säger pappan att han hoppas att jag inte sagt det här till någon annan…  

Åh, jag är världens mest korkade hockeymamma. Soppan, Buljong och Sillens hockeyskola får jag äta upp resten av livet. Hockeyklubban Jagr får jag äta upp ännu längre… Jag ska aldrig mer uttala mig om hockey. Det blir för pinsamt. Men jag är svinbra på att laga både soppa och paj – alltid en tröst!   

hedgehog-sara