Tiden räcker inte alltid till när man har barn och försöker sköta ett jobb. Men ibland vill man vara en sån där ”bullmamma” som ger sina barn riktiga köttbullar och inte Mamma Scans pruttbullar…
Jag hade gjort egna köttbullar dagen innan och för att värma upp dom dagen efter la jag ned bullarna i gräddsåsen och värmde. Kommentaren från den då 3,5-åriga sonen var: Men mamma varför gör du leriga köttbullar?
Ridå…
Skrivet av Maria
Vill bara berätta en liten söt historia. Vi var alla samlade i köket jag, två systerdöttrar (15 och 19 år) samt syrran snurrandes runt i sin rullstol.
Vi skulle laga mat stämningen var stökig varm och allmänt högljudd och kaotisk. 15 åringen hade blivit tilldelad uppgiften att skala och skära löken, vi hörde så där med ett “halvt öra” att det klagades över löktårar och allmännt mummel om att denne 15 åring utnyttjades i barnarbete utan lön (att hon skulle få äta maten sedan föresvävade henne tydligen inte just då). Alla jobbar på, babblar och ja det är som sagt allmänt, trivsamt vimsigt och mysigt.
Då råkar vi vända våra blickar mot köksbordet (det var där hon satt och kämpade med sin lök detta stackars utnyttjade barn) och tro att vi brast ut i världens gapflabb, denna företagsamma och uppfinningsrika dam hade funnit sin egen lösning på “löktårproblemet” och hämtat cyklopet……………ja herre gud vad roligt vi hade hon fattade ingenting först för hon hade ju löst problemet på enklaste sätt
Det var först när hon fick se fotot vi tog som hon fattade hur rolig hon var. Ja vardagen bjuder på underbara stunder ibland.
Vi visste båda vad som väntade. Förhöret på SO-läxan.
Med samma talangfulla förmåga att skjuta upp otrevliga saker som jag själv har sköt hon upp förhöret. Klockan halv nio kom hon och frågade om jag kunde hjälpa henne. Men endast på bestämda villkor. Självklart, sa jag!
Jag fick inte titta på henne så att hon trodde att hon svarade konstigt. Va? sa jag. Ja, alltså du måste se vanlig ut. Jaha. Och du får inte prata om nå´t. Vaddå? Ja, du får inte börja prata om vulkaner och sån´t som du förhör mig på. Nähä.
Så vi började. Självklart kunde jag genomföra ett simpelt läxförhör på sagda villkor.
När vi kommit till fråga respektive svar nummer fem hade jag misslyckats fyra gånger. Jag hade lagt till mina egna kommentarer som t.ex. ”just det, jag minns faktiskt jordbävningen i USA 1994, du var bara 1 år då” och ”precis, Sverige ligger bra till, vi ligger mitt på en platta nästan” och ”ja, vet du att det faktiskt finns vulkaner på Island!”. 13-åringen som satt på en fotpall lutade efter fråga nr fem huvudet i sina händer med armbågarna på knäna.
Mamma, det här funkar inte. Jag fixar det själv. Och kan du gå nu för jag vill vara ifred.
Jag gick, förbannade mig själv för att jag inte kunde göra det som kändes bäst för henne, svor över henne för att hon inte kunde ändra på sig men kom sedan ihåg att man ju inte kunde ändra på en annan människa. Visst ja. Så var det ju … Glömde.
Nu var hon på väg att bli arg igen. Hon smällde i dörrarna i köket, klampade hårt i trappan. Ytterligare en chans skulle den pratsamma mamman förmodligen inte få.
Nu är jag lagd åt det envisa hållet. Jag ger mig sällan om jag bestämt mig för något. Det krävs väldigt mycket om jag med min tro på att allt kan bli kanonbra kopplat till min envishet ska ge upp. I det här fallet tedde sig problemet relativt enkelt. Ändå. Men det krävdes något extra. SOm att jag verkligen kunde bevisa för henne att jag kunde hålla tyst under ett helt läxförhör.
I köket tog jag ut rullen med glad-pack ur tredje lådan uppifrån. Virade glad-pack i generösa lager runt nedre delen av mitt ansikte. Så att plasten täckte munnen. Därefter gick jag ner till 13-åringen, tog boken från hennes händer och satte mig mittemot.
Hon tittade på mig. Ansiktet ändrade sig från jättesur till förvånad till ”vad-i-h-e-har-du-i-ansiktet-mamma-är-du-knäpp-eller” och sedan till gapskratt.
Det blev lite svettigt innanför plasten men jag uppnådde två saker. Jag höll verkligen tyst och jag fick henne att skratta.
Skrivet av Tre Flickor
Vältalig morfar ja. Barnen är hos mormor & morfar på besök och åker till handelsträdgården. När de ska gå in genom entrén springer en katt framför fötterna på min far , som säger till katten att flytta på sig.
De går runt plockar ihop lite plantor. När de står i kassan frågar Christian 3 år sin mormor: hatar morfar katter?
Nej svarar hon varför tror du det? Jo säger gossen, morfar sa flytta på dig kattfan när vi skulle gå in.
Alla i kön utbrister i skratt!
Min far är en man som är mycker vältalig och som utan problem undslipper sig kraftuttryck dvs han är bra på att svära och tänker sig inte alltid för, inte ens i sällskap med sina barnbarn.
När min Johan var 2 år fick han följa med morfar ut i båten för att dra garn. Lille Johan hade fått instruktion att sitta still på toften medan morfar drog upp garnen. Tyvärr var det inte så mycket fångst, så Johan tyckte att det var tråkigt, varvid har börjar att slänga i alla små flöten som ligger på durken. Då utbrister morfar (lite lätt irriterat) där har står med händerna full av makrillgarn: det där ger du faan i!
När herrarna återvänder till bryggan och mormor som väntar frågar hon om de fått någon fisk och Johan svarar: moffa säjer faan i!
Det har blivit många skratt i familjen av denna lilla anekdot 
För jättelänge sen – 1988, kunde jag namn och nummer på varenda spelare i Leksands hockeylag.
Jag bodde ett år i Rättvik och åkte på alla hemmamatcher den säsongen. Då, när Leksand nästan vann SM-guld. Nuförtiden är jag väl inte riktigt lika insatt, men tycker ändå att jag har hyfsad koll. Men jag inser mer och mer att det bara är i min skalle som själva kollen finns. Jag inser att jag tror att jag kan mer än vad jag gör… Mer än en gång har jag sagt fel, bland annat har jag många år gått och trott att hockeyskolan i Furudal heter Sillens hockeyskola – fastän han som startat den faktiskt heter Fisken. Fiskens hockeyskola alltså.
Och jag ska vara hockeymamma… Sonen höll på att dö när jag skulle säga något om en spelare i Leksand som jag visste hette någon maträtt – Soppan var det…
Nej, suckar sonen. Pajen heter han. Jaha, säger jag och känner mig lite dum. Men du, säger jag till sonen, visst finns den en som heter Buljong också? Sonen himlar med ögonen. Nej, mamma, han heter Bouillon, han är kanadensare.
I somras när vi var på den årliga hockeyskolan i Leksand var Dan Söderström rektor. Det vet jag i alla fall, att han spelat i Leksand jättemånga år, och spelat i landslaget och så. En man att respektera. Inte bara för hans hockeyinsatser, utan också för hans ödmjukhet och enormt stora hjärta. Eftersom vi är på hockeyskolan varje år, pappan är lägerchef, så har vi ju träffat Dan många gånger. I år gav han en klubba till sonen, en som blivit över. En helt ny gulsvart kompositklubba, en Koho. Sonens drömklubba, och han var överlycklig. Himla hyggligt tänkte jag, men förstod ju varför. Det stod ju Jagr på klubban och smarta Sara är ju så insatt så hon fattar att alla NHL-stjärnor som tillfälligt spelat i Leksand har åkt hem till USA igen. Så, ingen kunde ju ändå ha Jagr´s klubba.
Jag sa till sonen att det är ju jättecoolt att ha den klubban, Jagr´s. Han tittade lite konstigt på mig, men höll med. För några veckor sedan, väl hemma igen i vardagen började vi en kväll prata om sommaren och hockeyskolan. Vi pratade om klubban som sonen fått och sa att det var så snällt av Dan att ge den till sonen. Ja, säger jag. Fatta själv hur coolt det är att ha Jagr´s klubba. Alltså – han är ju en jättebra hockeyspelare. Det är ju bara så himla coolt. Pappan och sonen tittar på mig, sen på varandra. Sen börjar de asgarva. De skrattar så de håller på att ramla av stolarna och jag fattar inget alls. Jag har ju inte skämtat eller något alls. Efter en lång stund frågar pappan om jag vet vem Jagr är. Såklart, säger jag. Han är en jättebra hockeyspelare i Leksand, fast han har åkt tillbaka till NHL nu. Sonen skrattar så han nästan gråter, och pappan likaså. Jag inser att jag har gjort bort mig, fast jag vet inte på vilket sätt… Det visar sig att Koho-klubban, den gulsvarta kompositklubban heter Jagr. Alltså som en Renault heter Laguna eller en Wolswagen Passat. Jagr är en av världens bästa forwards, från Tjeckien och spelandes i NHL. Han har förmodligen aldrig satt sin skridsko i Leksand. I skrattsalvorna säger pappan att han hoppas att jag inte sagt det här till någon annan…
Åh, jag är världens mest korkade hockeymamma. Soppan, Buljong och Sillens hockeyskola får jag äta upp resten av livet. Hockeyklubban Jagr får jag äta upp ännu längre… Jag ska aldrig mer uttala mig om hockey. Det blir för pinsamt. Men jag är svinbra på att laga både soppa och paj – alltid en tröst!
Sonen: Har du hört Slim Shady?
Mamman: Ja, det är väl han som sjunger med Eminem?
Sonen: *dör*
(För er som liksom jag inte är så haj: Slim Shady är Eminems artistnamn liksom)
Skapad av WordPress.com
