Det blir ingen nobelfest för mig

15-åringen har tillsammans med vänner bestämt sig för att samla in pengar till ett barnhem på en ö utanför Afrika.
- Mamma, kan du ringa UNICEF och kolla en massa saker vi måste veta?
- Jag?
- Ja, du.
- Näe, det får ni göra själva.
- Jamen jag vet inte vad jag ska säga ju!
- Det kan jag hjälpa dig med att komma på men ni får ringa själva.
- Jaha! Så du bryr dig alltså inte om fattiga barn!? Schysst. Och jag kommer inte att säga någonting om dig när jag håller mitt tacktal när jag får Nobelpriset i alla fall!

Tre Flickor

Tjatiga är vi allihopa

När jag för hundrafemtioelfte gången säger till lille sonen att han ska skölja ur tandborsten när han är klar, tittar han surt på mig och säger:
-Men guuuud vad du tjatar om det då!
Jag försöker med mitt säkraste kort:
-Om du lyssnar första gången så slipper jag ju tjata. Jag tycker oxå det är jobbigt att tjata.
-Jaha, så nu är det mitt fel att du inte orkar tjata också. Ja men tack så mycket…

Men hallå?

Jag ser på min mobil att det är 15-åringen som ringer.

- Hej gumman!

Inget svar … dock en massa tjatter i luren.

-Hallå, säger jag lite högre …

Inget svar .. fortsatt glatt tjatter …

- Hallå, säger jag lite högre …

- JAAA VAD VILL DU??!!!?

- Älskling hej, det var du som ringde. Sa jag och skrattade lite …

- JAMEN ÅÅHHH … du får ju vänta tills jag kan prata med dig!!!

Grönt är inte alltid skönt!

En tidig morgon när Camilla gick på gymnasiet var vi uppe samtidigt vilket inte hände varje dag. Jag åt frukost vilket hon inte hann med denna morgon. Morgon sminkningen var prioritet nr 1!

Precis när hon skulle hasta iväg kom jag ut i hallen för ett snabbt -hejdå!

När hon öppnar ytterdörren och hallen blir ljusare så ser jag att hennes ögonbryn har en nyans av grönt!!
Hur gör jag? Hon har jättebråttom! Jag hinner tänka att hon kanske har valt just den färgen idag, kan jag då komma och säga att det inte är speciellt snyggt? Det kanske är jag som inte hänger med? Men samtidigt så var hon ju inte en person som experimenterade så mycket så jag tog ett djupt andetag och frågar lite diskret om hon vet om att ögonbrynen är gröna?
-Vaaa!!??

Hon rusar tillbaks in på toaletten och börjar gapskratta! Mamma det är inte sant!

 Grönt jag trodde det var brunt!
Sen börjar ett desperat försök att få bort det gröna. Det var inte lätt alls det satt som berget och hon hade inte riktigt tid. Men hon var jättetacksam att hon slapp gå iväg med gröna ögonbryn som säkert hade roat många på tåget och i skolan :).

I somras /flera år efter denna episod/ får jag ett sms från samma dotter som är i Frankrike på besök hos sambons släkt och vänner. Det är ett hektiskt schema med fester och många träffar med personer hon inte har mött tidigare.

Det lyder;
Mamma, jag har gjort det igen! Men med röd läppenna som eye-liner denna gång!
Vill bara säga att det sitter ännu bättre än den gröna färgen ;)!
Men gick som tur är att täcka över med ögonskugga!

Kram fr. älsklings dottern!

Undrar om färgblindhet och stress hänger ihop?

Glädje mitt i saknaden

För 26 år sedan dog min pappa. Min äldsta dotter Camilla var då 4 år och hon och morfar var bästa vänner!

Eftersom mina föräldrar bor långt borta så åkte jag upp ensammen, mycket praktiskt skulle ordnas inför begravning och annat. Jag blev jättesjuk under denna period så jag blev borta hemifrån i cirka 4 veckor. 

 När jag sen kom hem så hade Camilla ett uppdämt behov av att prata med mig om sin sorg. Vilket vi gjorde ofta-ofta. Det är inte lätt att förstå när man är 4 år, men saknaden var stor. På hennes förskola hade dom gjort ett fantastiskt jobb för att hjälpa henne när jag inte fanns nära, för hon bearbetade sin sorg genom att rita morfar i kistan och sånt och dom lät henne prata och berätta om sina bilder. Hon fick även göra en symbolisk handling genom att tända ljus i Storkyrkan. Det betydde mycket för henne så liten hon var.

En natt så vaknar jag av att hon gråtande ropar på mig. När jag kommer in och lägger mig brevid så frågar jag

-Hur är det hjärtat mitt?

-Jag drömde om morfar…han kom och gick emot mig på en väg…jag hade blommor i handen…så gav jag honom dom…

hon kunde  inte säga mer för hon grät och grät.

När gråten hade ebbat ut något så sa jag

-Vad fint att du kunde ge morfar blommorna!

-Ja men han försvann då! snyftar hon fram. Och längtan och sorgen kändes i hjärtat på oss båda två.

Genom åren har denna dröm följt både mig och Camilla på ett positivt sätt. Tänk hon fick chansen att ta avsked av sin älskade morfar! Och vilken tur att jag hade kommit hem då så att jag fick höra henne berätta!

Knäppa vuxna

Jag tittar ut genom fönstret när jag gör mig beredd för dagens powerwalk och säger till lille sonen:
-Nu får du hålla tummarna så jag inte blåser bort när jag går ut!
-Men varför ska du gå ut när det är så här läskigt väder mamma?
-För att jag behöver motion och frisk luft
-Jaha…? Hmmm….. knäppt….

-det har varit en schuv här!

Sonen var cirka 6 år och helt övertygad om att “riktiga”tjuvar såg ut som björnligan i Kalle Anka och han kunde inte riktigt förstå varför inte polisen kunde hitta dom när dom syntes så väl, med ögonmask och allt.

Han var även en hejare på att spara pengar. Hela börsen dignade av sedlar och kronor som han lyckats “tjäna” ihop.

Det här jag nu ska berätta hände sig en helt vanlig dag då jag skulle iväg och handla något och behövde kontanter…

Min plånbok var tom, jag hann inte hämta ut några pengar och Fredriks plånbok låg i hans rum full av pengar. Mot mina egna principer så lånade jag 100:- av honom utan att fråga, han var ju inte hemma. Jag skulle snabbt lägga tilbaks pengarna.

Som det ofta blir när man har småbarn och mycket att göra så föll det där med att snabbt lägga tillbaks hundringen i hans plånbok bort. Två dagar senare så hör jag hur sonen bökar i sitt rum. Som en blixt från klar himmel kommer minnet tillbaks. Om han inte ska märka något så måste pengen tillbaks NU!

Men det är försent, från hans rum hör jag en späd stämma ropa -mamma det har varit en schuv här!

Tjuven gick med  skamsna steg upp till hans rum med en hundring i handen och tusen förlåt, men kände hur björnligemasken stramade över ögonen.

Sonen var barmhärtig och sa att det inte gjorde nått.

Men jag skämdes riktigt mycket!

Ur spår

YES, jag var på dåligt humör när jag kom hem. Två vändor till ICA eftersom jag glömde hälften första gången, en strulig dag på jobbet och en helt vanlig, trist, hetsig diskussion med 15-åringen … jag gör som vi kvinnor gör när vi blir arga … slamrar i köket, stänger dörrar så det väsnas, ställer ner min kaffekopp överdrivet hårt på bänken. 13-åringen står plötsligt i köket. Med händerna i sidorna och hakan lätt uppåt säger hon:

- Mamma, håller du på att spåra ur eller? (Jag säger inget. För jag är arg.)
- Ja, säg till i så fall. Det vore bra att veta.

Lång som ett badkar!

Min systerson William är en snabbtänkt och rolig liten person. Strax före sin fördelsedag i juni så ville han på bästa sätt berätta för sin vuxne storebror att också han började bli stor, så han sa

-Niklas, Niklas jag ska fylla sex år och är lång som ett badkar!

Knäpp mamma

Jag tittar ut genom fönstret när jag gör mig beredd för dagens powerwalk och säger till lille sonen:
-Nu får du hålla tummarna så jag inte blåser bort när jag går ut!
-Men varför ska du gå ut när det är så här läskigt väder mamma?
-För att jag behöver motion och frisk luft
-Jaha…? Hmmm….. knäppt….